Kärleksförklaring till mitt älskade Göteborg..

Om jag från mitt pesimistiska rå-flipp i det senaste inlägget får berömma Sverige lite så skulle det väl ändå vara att ge en guldmedalj till mitt älskade Göteborg. Jag har rest mycket, upplevt mycket städer, men i slutändan blir jag ändå alltid så himla glad när jag kommer till Göteborg. När man kör på R40:an och ser brutet läppstift och lisebergstornet bland virrvarret i den 4-filiga vägen får jag ett glädjerus i hela kroppen. När man sedan kommer in på alla gator och ska ta sig till parkering i storstadsruset med musiken på högsta volym och sedan möts av den varma havsluften och den härliga göteborskan känns det verkligen som man hittat hem... Conclusion: Ska jag någon gång flytta på mitt vita arsle från Italien, så skulle det ändå bli Göteborg. Vilken vacker, underbar, härlig stad!

Nu efter min kärleksförklaring till Göteborg tänkte jag passa på att tacka Pia för hennes oerhört uppskattade respons på mitt senaste inlägg, det värmer verkligen när man lägger ner tid på att kommentera och berätta om egna upplevelser.. Jag blir SUPERGLAD!

Nu är det exakt 1 vecka kvar tills jag drar till Milano igen, och jag har bestämt mig för att detta ska bli den bästa, roligaste hösten i mitt liv och ingen kan förstöra denna positiva inlevelse!

Jag är dålig på att ladda upp bilder just nu, men jag har precis ominstallerat min dator... så jag har inga bilder tyvärr! Så, Snart kommer det lite nya goa bilder, så länge.....

Sjykt vad man förändras...

Jag tror jag är samma person som jag var innan jag åkte till Italien, MEN, jag känner mig ändå förändrad, jag ser på saker annorlunda. Känns som jag har fått en mer öppen inställning till saker och ting...

Sen har jag blivit mer anti anti till Sverige, Svenska folket och den Svenska kulturen, helt omedvetet faktiskt, och uppriktigt sagt lider jag av det, tycker att det är jobbigt för det är ju härifrån jag kommer.

Men jag är trött på hederliga Mr. Svensson som springer runt med passet i ett halsband på flygplatsen, med intersportsockar i walking-sandalerna, med khaki-shortsen i midjan, den beiga pikéten och skriker "Lena, var e ungarna? Planet går om 1 timma, vi måste gå till gaten " och stå där först i kön til boardingen exakt 10 i då påstigningen börjar.

Trött på hur alla jämt ska vara som alla andra, trött på allt som ska va status hela tiden, trött på vädret, trött på volvo, trött på det ytliga snacket , trött på systemet och trött på vardagen...

Hur i HELVETE kan jag vara så trött på något som jag själv är? En helt jävla vanlig Svensson?

Jag kanske inte är så öppen som jag tror iom att jag inte ens är öppen för min egen kultur, mitt eget land, mitt eget folk.. Jag är ju ändå en stolt svenska, ljuger inte var jag kommer ifrån, skulle aldrig falla mig in. Jag älskar Sverige också. Den vackra naturen, hemmakänslan, ...... .... ..... räcker det?

Johanna är tillbaka...

Ja, man kunde ju trott att jag dött den senaste tiden, så jag får väl ge en liten update.
Sen senast jag skrev har jag vart på Sardinien i 1 månad och jobbat och slappat. För er som inte vet så är jag engelskatutor i Milano och familjen jag jobbar för frågade om jag ville hänga med på deras semester så det gjorde jag, men nu är jag hemma i Borås igen och slappar några veckor innan jag åker tillbaka till Milano.

Jag började tröttna på att blogga ett tag för jag trodde att jag skrev för mig själv.. Dvs att Ni är dåliga på att kommentera, och jag älskar kommentarer. Men, Men, Men i lördags så träffade jag en tjej på stan tvånågonting på natten och tyckte det var skitkul, för hon sa att hon följer min blogg, och så har jag inte uppdaterat på länge, så jag bestämde mig för att börja skriva igen... Blev en väldigt lång mening där, men aa ni fattar. En hälsning till dig, My, om jag inte minns fel...

Nu ska jag iaf tillbaka till Milano och jobba. Jag vill börja dansa salsa igen.. Vill ta privatlektioner. Ngn som har lite info om hur mkt det kan kosta?

p&k